Viser arkivet for oktober, 2015

Ei gåte

Eg veit ei segn som kjem meg nær
og ofte dukkar opp.
Heilag Olav med sin hær
reid Nuen i galopp!

På Hovaneset ligg ein hov
og lyser langt av leid.
Den skal ver eit sikkert prov;
Det var her han reid!

Men eg sit og undrast, eg,
om ferden over fjorden;
Kvifor la han brått i veg,
når han VAR på Storden?

(Nils Arne Aadland)

Man må nok nesten være litt lokalkjent på den vakre øyen Stord – og i Sunnhordland for øvrig – for å forstå helt hva dette lille diktet dreier seg om?

Denne videoen av Stord og omegn kan kanskje være litt til hjelp:

Non serviam

Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig.
Detta land beter sig som hemma i mig.
Jag har av ett blod som aldrig kan spädas
i mina ådror ett dricksglas fullt!
Och alltid skall juden, lappen, konstnären i mig
söka sin blodsfrändskap: forska i skriften
göra en omväg kring seiten i ödemarken
i ordlös vördnad för någonting bortglömt
jojka mot vinden: Vilde! Neger! –
stångas och klaga mot stenen: Jude! Neger! –
utanför lagen och under lagen:
fången i deras, de vitas, och ändå
- lovad vare min lag! – i min!
Så har jag blivit en främling i detta landet
men detta landet har gjort sig bekvämt i mig!
Jag kan inte leva i detta landet
men detta landet lever som gift i mig!
En gång, i de korta, milda
de fattiga stundernas vilda Sverige
där var mitt land! Det var överallt!
Här, i de långa, välfödda stundernas
trånga ombonade Sverige
där allting är stängt för drag … är det mig kallt.

Gunnar Ekelöf

Gatesangerens vise

(Fra NTH’s ukerevy “Cassa Rossa”, 1929)

Min far var en venn av den russiske tsar
og min avdøde mor ligesaa.
Og den yndige Olga min elskede var
og himlen var deilig og blå.

En november natt kom bolsjevikerne som
ville tage vort liv og vort gods,
og vi flygtet tilfods og vi slet os til blods
nedad Volga i pram uten lods.

Og jeg mindes saa grandt da i Volga vi fandt
kjære Olga blandt bølgerne blaa.
Og mit hjerte som brandt trodde ei det var sandt,
derfor lot jeg a liksaagodt gaa.

En boks kaviar og en guld samovar
er det lille jeg har efter far.
Det var en gave til far fra den russiske tsar
fordi far var en tapper husar.

Og paa fine hoteller jeg nu gaar og speller
paa min ballallallaika,
og idag og imorgen jeg synger om sorgen
trall allallallallallalla.

Leste nettopp Leo Tolstois praktverk “Krig og fred” og begynte av en eller annen grunn å gaule på denne visen i dusjen. Merkelige assosiasjoner, revyen Cassa Rossa er nesten 100 år yngre enn handlingen i “Krig og fred”, jeg har aldri studert ved NTH (nåværende NTNU) og Cassa Rossa var til og med før min fars studietid ved den ærverdige gamle “høiskolen”. Men populære revyviser hadde det med å bli “klassikere” – som denne:

(Opptak fra 2013, “Nu klinger gjennom den gamle stad” er også opprinnelig fra revyen Cassa Rossa.)