Viser arkivet for stikkord aspenström

Bland höga torn och master

För många
hemligstämplade torn på bergen!
För många
dolda teleobjektiv bland molnen!
Vem väntar något gott
av de djupsinniga ubåtarna?
Barnsligt,
som en syrsa i norrskenet,
gnistrar poesin sin varning
till en mänsklighet, som fram
över radarskärmen skrider.

Werner Aspenström (1918-1997)

Fra samlingen 66 dikter, Sthlm 1964 (første gang utgitt 1946)

Örnar sändes mot örnar

En vilsen svala flög emellan tornen.
De tänkte: det är en härfågel,
vi sänder en falk att genskjuta den.
Örnar sändes mot örnar.
Det var nu många rovfåglar i rörelse,
koboltglänsande, icke svalor.
Förintelse.
Jeg såg Rysslands folk och Amerikas folk
resa sig upp i krematorieugnen,
tysta betrakta varandra
och falla sönder som mjölskulpturer.
Jag såg Skandinaviens folk sitta
i ett hörn av ugnen, en bondpojke
med häpenhet i blicken över “alla
konstiga manicker de hittar på”,
såg honom sitta där och snurra
på en stickad mössa, som strax blåste bort
i ett gnistregn tillsammans med hans fingrar,
hans armar . . .
såg hela gossen glödgas och förmjölas.

Werner Aspenström (1918-1997)

Fra samlingen 66 dikter, Sthlm 1964 (første gang utgitt 1946)

Ill.foto: Kjetil H

Intet i mitt liv förklarar livets vemod

Någon gråter högt däruppe,
sörjer däruppe, otröstligt.
Härnere, våra gråtskvättar!
Att som du och jag,
vid stadig ålder . . .
Valpgny!
Kycklingjämmer!
Under denna större gråt,
under detta himmelsregn?
Intet i mitt liv förklarar
livets vemod,
som inte upphör utan genomsyrar.

Aktning. Hälsa.
“Sinnets fulla bruk”.
Hustru. Barn.
Nödtorft och mer:
ett dussin silverskedar.
Intet i mitt liv berättigar
livets vemod.
Ovan takåsen bor en större sorg
än din och min och allas
i svarta bilar,
i otillständigt svarta kläder.

Werner Aspenström (1918-1997)

Fra samlingen 66 dikter, Sthlm 1964 (første gang utgitt 1946)

Tennsoldaten bestiger trähästen

Tennsoldaten bestiger trähästen
och rider bort under kyrkohällen.
Den uppstoppade örnen svävar
med väldiga vingslag över fältet.
Det rätta är evigt. Medborgare,
jag repeterar, medborgare.

Må städer och byar brinna.
Må städer och byar brinna.

Werner Aspenström (1918-1997)

Fra samlingen 66 dikter, Sthlm 1964 (første gang utgitt 1946)

Fåglar i 1700-talsstil

Kejsarfågeln och kungsfågeln
och alla de små kammargökarna.
Presidentfågeln och excellensfågeln
och deras många sugsnappare,
undervippor och tåsparvar,
talmanstrastar, trofinkar
dörrpipare och tidensvansar.
Den stora kanonfågeln och galonfågeln,
tomherren och lärdsmygen,
ringduvan och sänglärkan,
gråtmåsen, skrattugglan,
brödhaken och guldmärlan . . .

vad många sorter
i den Högsta fågelns handelsbod,
vilka fina sommartapeter.

Werner Aspenström (1918-1997)

Fra samlingen 66 dikter, Sthlm 1964 (første gang utgitt 1946)

Skådespelarens rum

Skådespelarens rum på morgonen
när klockan skriker sommarljusets
vassa skärvor kastas över golvet
kastas in i drömmens grotta.
Den fräna stanken ifrån dagg och gräs
och minnet av en annan
större friskhet.

Ja alla dagars födelse i smärta
när blodet börjar sorla kroppen
sågas upp i sina fyra lemmar
fyra viljor eller vindar.
Den svåra återresan mot dig själv
och de förbrända stränderna
kring floden.

Och vågorna som ännu sköljer rummet
och rösterna som viskande berättar
om dödens kärleksbädd och en försoning
djupare än havet.
Och allt försjunker i sin egen bild
och ingen jagar någon främlings spår
i sanden.

Förvandlingen som sedan ändå sker
när drömmens sötma lämnar blodet.
Hur ljuset sakta övervinner mörkret
och den som sovit avstår sömnens renhet.
Hur skådespelaren med omsorg sminkar sig
och nästan leende ses skynda in
på scenen.

Werner Aspenström (1918-1997)

Fra samlingen 66 dikter, Sthlm 1964 (første gang utgitt 1946)

Snöbrev

Ett brev sänder jag dig nu
syster på den blå verandan
ett brev skrivet i snö
med svar på dina många frågor.
En häst och en ryttare av snö
skall bära det till din dörr.

Det är sant att slätten är smärtsamt fri
och att konungen är sträng i sin tystnad.
Ge mig ett berg och ett eko säger rösten
om en mild horisont ber ögonen ofta.
Din oro syster är ändå för stor:
fågeltorn kan resa sig på dessa fält
och vita duvor korsa nattens dimma
minnen bygga sina grottor drömmar
tända sina lyktor.

Det är rätt det du frågar om vinden.
Ofta lockades vi ut av misstag
någon hörde steg någon röster.
Alltid var det samma skärande vind
som blandade snö med snö.

Dagen kan därför bli lång men de som väntar
har alltid sin väntan tillsammans
de vakna delar sin vakenhet de sovande
har stämt möte i sin sömn.

Det finns naturligtvis värme mellan oss
fastän vi har blivit snömänniskor
en lägereld som vi sträcker händerna mot
om den också inte brinner medf lågor.
De som länge levat under valv av frost
kan plötsligt lyftas liksom av en våg
kan genomströmmas av en okänd kärlek
en oerhörd koral som blodets tunna orgelpipor
aldrig lät dem höra.

Ett brev skriver jag till dig
syster på en blå veranda
en hälsning att jag tänker stanna
att jag kanske aldrig återvänder.
Jag har druckit ett vin av snö
jag älskar en kvinna av snö.
Av snö är ryttaren och hästen
som nu bär brevet till din dörr.

Werner Aspenström (1918-1997)

Fra samlingen 66 dikter, Sthlm 1964 (første gang utgitt 1946)

De levande och de döda

de levande träden ingår bland de döda träden
de döda träden ingår bland de levande träden
om dessa vågor skulle en av sångerna handla

om tidvattnet vattnet som ständigt vandrar
mellan den övre stranden och den undre stranden
de övergivnas lockrop och de flyendes lockrop

om allt som förenar träden under samma krona
är det sommarnattens milt lysande klockor
spindlarnas nät och höstregnets karavaner

ett moln av hungriga fåglar eller bara en man
som skyndar förbi med en lykta och det fladdrande
ljuset över dem som lever och dem som även är döda

tungt fallande snö eller mörkrets mantel av aska
och kärlekens trötta fråga “vem var det jag sökte”
ja jag är närvarande här men jag vet inte platsen

jag är ombord på havet alla är ombord på havet
brottsjöarna är ombord och skeppen och de
avlägset drivande spillrorna efter skeppen

men min törst är större än havet jag tänker
uppsöka min kropp och sammanlkalla mina drömmar
jag ber de levande och döda att lämna detta rum

Werner Aspenström (1918-1997)

Fra samlingen 66 dikter, Sthlm 1964 (første gang utgitt 1946)

Vi är ju alla döende

Den enda fångst jag fick i dag var du.
Urlakad var din klänning och din hud
och dina ögonglobrer hade måsen tagit.
Men håret kammades av havets dyning.

När jag bar hem dig över vita gator
blev allt så tyst, slogs alla bromsar till.
De röda bussarna kröp in i sina skal.
Polisens händer stelnade i luften.
Dock följde vinden mig från hamnen.

Jag kan ej lämna dig som jag har funnit,
fast vattnet fyller helt mitt rum och ständigt stiger
och din förintelse av inga salvor skyddas.
Vi är ju alla döda, vi är ju alla döende.
Vårt hår av samma salta dyning kammas.

Jag skänker gratis bort min bild av människan
för dig jag fann, du döda älskarinna,
i hamnen bland förskräckta gråa fiskar.

Werner Aspenström (1918-1997)

Fra samlingen 66 dikter, Sthlm 1964

Ill.foto: Torgny

Skriket

Skriket svävar i ringar över vattnet
och brons fästen skälver som vid vårfloden.
Ringaren i tornet ser den orörliga pendeln svänga
och på altarstakarna fladdrar ljuset.
Kvinnan reser sig i sängen och lyssnar
men den snikne älskaren drar henne tillbaka.
Luften fyller vinande flaggorna,
de förbjudna och de tillåtna.
Mäklarens guldstaplar förskjuts utan att falla.
Ölkörarens kopparstaplar förskjuts och faller.

Alla anar i plötslig skräck att något skett,
att vattnets ringar har ett centrum,
att ropen kommer från en mun som ropar.
Men mäklaren putsar sin guldstapel,
flaggorna slokar, de förbjudna och de tillåtna,
och kvinnan makar sig tilrätta i bädden.

Oerhörd är världens balans för de vacklande.
Oerhörd är de gamla kolonnernas trygghet.

Skrik människa din ångest ut i natten.
Skrik varg som jagar över snöfälten.
Skrik råtta i ditt bo i gräset.

Werner Aspenström (1918-1997)

Fra samlingen 66 dikter, Sthlm 1964

Ill.foto: Torgny