Viser arkivet for stikkord berg

Bøn i berg

Stakkaren stunde i brattast berg:
Gje meg ei hand!
Han svimra, han fraus i sin inste merg:
Hjelp meg du som kan!

Kvi kleiv du opp i så farleg fjell?
Gje meg ei hand!
Du klagar, men sjølv har du skulda lel.
Hjelp meg du som kan!

E g skal hjelpe deg, kjære bror -
her er mi hand.
Ja, livet er flokut og faren stor.
Hjelp oss den som kan!

Ragnvald Skrede

Vinter

I Finland tiger man på två språk samtidigt, skrev Brecht;
runtomivärlden gråter man på alla språk
dygnet runt. Ur den blöta snön på taket droppar
vattnet sekundvis, också glaciärerna smälter, vi är på
väg mot den globala swimmingpool där aktiekursen stiger
i takt med vattnet. Men vi med de evigt röda
kinderna trotsar statistiken, förlitar oss på en ny
räddande istid, fyller våra garage med ved och
sibiriska vaggvisor, drömmer om
snöplogens gnistregn

Bengt Berg (1946 -

fra “Kanske finns det fina dagar”, 2008

I backspegeln: sommar

Det är sommar, det är törstigt och varmt
Jag ser en kyrka, fem kor, blommande rapsfält
Vårt hawaiibehov sammanfattat i en skjorta
Det vi kallar livet och lever, så gott vi kan

Jag ser en volvo, en vedbacke och några villor
som diskreta påminnelser om 50-talets mitt
Ett kvarglömt mjölkbord står där mitt i Sverige
Vykort skickas kors och tvärs: vi har det bra!

Vår eftertänksamhet ligger nerplöjd sen i våras,
nu står den där, grön och lovande. Alldeles
i närheten av en tynande men stabil ekonomi
Dagarna svalnar i kanten, lingonen glöder

Som en repa i isen rinner ett rea
En färja ska alldeles strax ge sig av
På kanten till havet står ett par flickor
de vinkar ur varsitt klänningsfladder

Det ända som saknaden skänker
är en stig rakt in i dig själv
Mot ett mjukare mörker
och aftontystnad, helt stilla -

Bengt Berg (1946-

Fra Värld – dikter 1974-2004, Sthlm 2004

Lilla J

Inte där men då, kom du, lilla fågel
Brann och försvann, gnistrande vit i mörkret
Ur din strupes näktergal flöt orden,
obegripligt vackra, små lockrop i elden

Ingenting och allt
är som förut
Men detta skulle jag ha sagt:
Kom inte tillbaka, sov gott i din lugna frid
som är allas tystnad, men din
mer än någons

Bengt Berg (1946-

Fra samlingen Värld – dikter 1974-2004, Sthlm 2004

Öga för öga

Det är vintermorgon
och fint
ute i synfältet.
Det är mycket hela tiden,
mest med tiden är det mycket
som ska rymmas, den rymmer,
tiden,
undan för undan
tar den med sig minut på minut
och ringlar iväg
som en kopparorm under snön,
väl medveten om sin
ohejdbarhet.

Medan månen hela tiden
mirakulöst nog
vänder andra sidan till

- som en extra punkt på dagordningen:
demokrati – i mån av tid.

Vargstammen på andra sidan gränsen
påminner oss – trots helikoptrar
och TV-kameror – om gammaldags krig
från den tid när döden
ännu var verklig

Bengt Berg (1946-

Fra samlingen Värld – dikter 1974-2004, Sthlm 2004






Nordisk dikt

Ur stjärnorna suger jag all tröst och musik. Jag, som inte kan minnas en sorglös stund, brinner, gungar och sjunger.
Sirkka Turkka

I
Under det skuggflödande trädet
möts ljuden och dofterna, gräsklipparen
och stekplattan. Det är veckans åttonde dag
Ännu är inte den dekonstruktivistiska modellen
presentersad – hur man sitter med armarna i kors
och tänker på Snökäppsjesus
Så varför bada med sandalerna på?

II
Inga krukor, inga tvåmanstält
så långt ögat når, knappt ett enda myggbett
men vindlinjer och baktunga skalbaggar
på väg uppför en vattenrebus; den
magiska energin hämtas i kvällningen
ur nytämjda, nyss tömda fiskbulleburkar
Det är strängligen förbjudet
att diskutera älgjakt eller gå i hambotakt
(Till och med det sakrala ljuset på logen
präglas av total videobevakning dygnet runt;
den enda tillåtna reklamen utgöres av siffran 13
i lysande bensinmacksorange mot urgammalgrått)
Cervantes måste få sova ut på sin gräsbädd
under volleybollnätet, genom hans dröm
flyger tolv vildänder, en med endast
en vinge

III
Någon har glömt sitt nordiska ansikte
just där stigen för en stund
viker av från sjön. Det låg där
som en manetliknande månmask
i väntan på regnet. Det svarade inte
på tilltal, log bara som en bokstav i barkens
alfabet, mitt i den tidens språk
som är lent på ytan

IV
Till sist de kvarglömda fragmenten:
Månen som Munch lämnat efter sig,
livet mot näthinnan, suset i granen
sedan åskvädret dragit förbi,
sågens fröjd i veden, blodet
på tröskeln till ett annat hus
som är alla hus; det vilda skrattet
i baksätet på chevroleten, trotset
som inte känner partiets namn, tystnaden
som tolkar sig själv på alla språk, dieseldunket
ute på vattnet, baldersbråns skiftning
i slänten bakom dasset, ja
yxan, vinden, tilltron
Tanken: att låta bli att finnas till
- och ändå

(Kyrkerud, 1988)

Bengt Berg (1946-

Fra samlingen Värld – dikter 1974-2004, Sthlm 2004

Jeg hadde en stor ambisjon om å skrive en større presentasjon av denne flotte, lune og litt utspekulerte dikteren Bengt Berg. Som er like mye norsk som svensk, norrvärmlänning som han er, forbundet med Norge gjennom Finnskogen. Da han i sine litt yngre dager kjørte vestover fra Torsby på moped, fant han ut at Norge hadde to konger; Olav V i Oslo – og så elgen.
Boken “Värld” er så prosalyrisk at det er vanskelig å finne dikt som er av en såpass størrelse at de forholdsvis lettvint lar seg taste inn. Bergs kostelige historie om “harryturer” motsatt vei; jo da, de fantes på 50-tallet med “margarin och socker”, hvor värmlänningene dro i sine PV’er gjennom Finnskogen for å nyte godt av statssubsidierte norske matvarer. Det er et kapittel i “Värld” som heter “Norgesresor”, jeg vil anbefale alle å lese dette; enten ved å låne eller kjøpe boken.
Du kan lese mer om både Bengt og “Värld” her.

Gruppbild i motljus

De vackra konsonanterna surrar
getingsvärmiskt inne i telefonhytten

En efter en ringer de hem till polska östersjökusten
medan kamraterna står rökande
mot Tinghusparkens jungfrumur

Folkvagnsbussen doftar ännu solvarm skog

Om några timmar ska dessa lingonplockare
transformera trötthet till sömn, klia sina
skandinaviska myggbett och drömma
om aska och diamanter

Bengt Berg (1946-

Fra samlingen Värld – dikter 1974-2004, Sthlm 2004

Exil

I den främmande staden med det obegripliga
språket
vandrar du längs de obekanta gatorna; inte ens
flodens vatten
som rinner in under brons stenvalv
vet du namnet på

- och du står där åter
alldeles ensam i din egen skugga
som sakta sipprar ut över asfalten
som en avlägsen melodi
ur ett ostämt instrument

Men så plötsligt
får en liten fågel syn på dig, möter din blick
med sina pepparkornsfärgade ögon
innan den försvinner
in i skymningen

Bengt Berg (1946-

Fra samlingen Värld – dikter 1974-2004, Sthlm 2004

Ill.foto: Torgny

Finnskogens president

Till Åsta Holth, 1904-99

Hon var en barsk liten president,
som visste var vårens första solglimt gömde sig
Att smältisen är skoklackens effektivaste sabotör
kände hon också till, liksom fjärilens koreografi
i en värmande vintervals; hon föredrog kåda
framför honung: det är bärnstenen som lär oss
något om tålamodets nödvändighet

Hon valde inte sten och morän,
men finnskogen tillhandahöll generna
och när ängsullen stod i blom
visste hon att korpen öppnat
sitt öga, som i en spegel
på andra sidan av livet

Lika lite som myrorna
var hon betjänt av nån kompass,
det räckte med lärkans silversträng
när den gick mellan blått och grönt

Bengt Berg (1946-

Fra samlingen Värld – dikter 1974-2004, Sthlm 2004

Söndag i lingonskogen

“Det är träden som ser oss, inte vi som ser dem”.

I vinden bor inga namn
En bit ner mot stenen är mossan fuktkall
som om tjälen redan börjat svettas underifrån
Ett blod rinner i mig i oviss förtröstan

Lingonsöndag med Stanescu, termos, geting
Brandflyg högt ovan familj med granna bärhinkar
Högt över tallarnas kronor: molnkontinenter
på väg att skiljas, försonas – korallrev på drift

Mitt huvud som bultar på tomgång likt
ett avsides tröskverk, utan att skilja agnarna
från vetet

och hela tiden björnmossa, ljung,
torra kvistar och Sara som säger: “Jag vill vara
en tall som aldrig ska fällas – vill du vara en gren?”

Vad skulle jag säga? Tänkte: Jag vill vara allt vitt,
men svarade: “Ja, en gren vill jag vara, en gren
på den tall som aldrig ska fällas-”

aug. 81

“Det är träden som ser oss . .” är hämtat ur Tredje elegien i Kampen mellan inälvor och verklighet av den rumänske poeten Nichita Stanescu i Pierre Zekelis svenska tolkning.

Bengt Berg (1946-

Fra samlingen Värld – dikter 1974-2004, Sthlm 2004

Ill.foto: Torgny