Viser arkivet for stikkord bergman

Klockan

Jag läser om klockan som sjunkit
i djupet en gång.
Min själ är det rörliga djupet
och klockan min sång.

Min dikt är en klocka på botten
av havet som går.
Den klämtar – men ödsligt och sällan
i ödsliga år.

Du darrande klockklang i själen,
jag hörde dig nyss.
En man ligger vaken med våta
kinder og lyss.

Bo Bergman (1869-1967)

Fra “Diktarna skriver”, 1976, Bokförlaget Trevi

Det artificiella paradiset

Jag vet när men jag vet inte hur.
En timme, eftermiddag, ljuset snedställt
över isen; och jag måste dit
ut till randen,
blåsa ut medvetandets arbetslampa
som lyser allt starkare inifrån . . .

och sedan vakna
till förnyat liv då halva natten gått
och jag är fri igen, färdig
att ta vid där ängslan plötsligt
avbröt mig.

Vägen dit roar mig inte. Jag vet mycket lite
om det döda man befinner sig i några timmar,
nästan försvinner i,
för att komma ut igen
här på den andra sidan
med dörren till arbetsrummet vidöppen.

Eller snarare:
med dörren till arbetsrummet på glänt.

Petter Bergman (1934-1986)

Fra samlingen Årstiderna, Sthlm 1979

Gestalt, ensam mot himlen

Det fryser om dagarna. Det fryser
djupt nere i jorden. Men skymningsljusets
tak har börjat blåna.

Mot detta mörkblå,
ofattbara syns en svart kontur: en människa
på väg till sitt. Han är mycket svart
mot snön, men avtecknar sig också svagt
mot den mörkblå fonden.

Men det är inte snön eller himlen
det handlar om. Det är människan, nu
och för alltid, vem det än är.
Landskapet inramar honom
men han finns i landskapet:

inte som en mörk skugga
utan som centrum. Det är om honom
eller henne det handlar:
det handlar om de tunga stegen
tvärs genom vårvinternatten.
Det är alltid om honom det handlar.

Resten är kulisser. För han är din,
han känner, tänker, svär och klagar
över kylan. Han är ingen dekoration,
han är vad alltihop går ut på.
“Ack ja, att roa sig med döden
samtidigt som man framställer den,
det är Människan”.

Men det är också en svart kontur
mot ett vitt snöfält. Det är människan
som skugga, som överlevande, som livsvilja.
Det tycks mig viktigare än färgschemat.
Det är att riskera allt för att överleva,
för att inte ge upp.

Vitt, svart och mörkblått är vackra ytor.
Men detta är varken estetik eller bildkonst.
Det är en som överlever:
en svart gestalt, mönstret av en verklighet.
Mönstret av att vilja.

Petter Bergman (1934-1986)

Fra samlingen Årstiderna, Sthlm 1979

Foto: Torgny

Börja från början

Försök att börja från början: i det verkliga.
Det varar inte längre. Det verkliga försvinner
som solröken en vinterdag. Det är inte det
som interesserar någon: det är utstyrseln,
förklädnaden, mytologin.

Det är så mycket enklare att skapa
en teori om döden än att se landskapet förflackas,
lastbilen fläckas och skrotas ner symboloskt
än att slå fast att verklighet är något som
verkligen finns och att andra människor inte är
redskap eller förvillelser och drömmar utan verkliga
i denna verklighet som är så obekväm och efterhängsen
men alltmer nödvändig.

Ta till exempel hotbilden, det onda, djävulen:
men inte fötr att använda utan betrakta, prova undersöka.
Är det en rimlig föreställning, och om inte, varför då
bygga upp den som en verklig möjlighet, en allegorisk myt
som dels kan användas för att förklara alla fel
och dels utgör en outtömlig källa för inkomstökningar,
för anslag och berömmelse?
Försök att börja från början: i det verkliga.
Det overkliga visar sig nog snabbt ändå
i yttre och inre drömmar, i felaktiga premisser,
i sämre penningvärde, i reklam eller en plötslig rädsla.

Men börja inte där.
Börja från början: i det verkliga.

Petter Bergman (1934-1986)

Fra samlingen Årstiderna, Sthlm 1979

En torr och kald vår

Luften står stilla. En tärna
har frusit till mitt i flykten.
Den vilar alldeles stilla
med utsträckta vingar,
bunden av frusen luft,
fängslad i genomskinlighet.

Det är en heraldisk bild
av hur vi stelnar och blir
orörliga också i frihetens zon,
fängslad i genomskinlighet.

Nu fryser det, nu fastnar man
som om det vore is högt över
våra huvuden.
Och när det äntligen släpper
i solvärmen,
faller den döda fågeln
brant ner mot vattenytan.

Den heraldiska bilden är krossad
och den torra, kalla våren
fryser in oss
i vårt luftrum,
i orörlighetens mörker
och dess obarmhjärtiga ljus.

Petter Bergman (1934-1986)

Fra samlingen Årstiderna, Sthlm 1979

En tidig kvartett av John Cage

Det händer ingenting i musiken,
men musiken är laddad med dynamit.
Det är ouppnåligt stilla, glittrande
som is över de mörka ackorden.

Upp och ned och ned upp,
kromatisk ställt mot cellons enda ton.
Och medan inget händer, händer allt.
Det är inte en rörelse i rörelse,

det är en rörelse i stillhet. Mycket sakta
bildas en bågform. Det är i stillhet
det förändras, alltid i stillhet,
alltid i stillhetens riktning.

Som årstiderna. Som snön en vindfri dag.
Som det att överleva.
Det händer ingenting. Men detta händer.

Petter Bergman (1934-1986)

Vinden och regnet

Det är tidigt på morgonen och sent på natten.
Sjöarna slår som hammare mot stenen i kajkanten.
Och regnet, regnet väser ner vattenkaskader
som gnistrar i vattenytan och speglas i fönsterrutorna
och gatans asfalt.

Jag ligger i mörkret och blindläser vattenspråket
som sprider sig i virvlar.

Och vinden står. Vågorna som piskas av regnet
slår sina järnhårda, oavbrutna hammarslag
och det dagas och det är en ny dag
vars yta regnet rispar som en gammal film.
Och så vinden.
Det blåser den dagen.

Petter Bergman (1934-1986)

Fra samlingen Årstiderna, Sthlm 1979.

Drömdatum

Det finns så många fakta
att räkna med. Det ljusnar
men isarna har inte gått upp.

Varje dag skriver sig själv.
Man måste ha alla fakta till hands.
Verifiera citaten. Läsa “Candide”.
Undvika snöslasket.

Det är ett arbetsamt liv. Både vaken
och i drömmen bearbetar man: förfalskar
och förtränger sin verklighet.

I dag är verkligheten den åttonde mars.

Vem skriver alla dagarna?
Vem skriver den åttonde mars?

Det är ett svårhanterligt liv.
Rätt vad det är talar man sanning.
Om man hinner. Om det lönar sig.
Om det inte vore så ovant.

Petter Bergman (1934-1986)

Fra samlingen Årstiderna, Sthlm 1979..

Dödens årstider

Döden har sin egen årstid,
bland spirande knoppar
och multnande blad
och djupt, djupt under snön.

Det är det enda man kan säga:
det är där den finns.
Den finns
som kramp och smärtor
och slutgiltig befrielse från allt
man vill befrias från.

Gå du din egen väg!
Den finner dig.

Gå med de andra:
den finner också er;
en skräck, en andtäppa
och slutlig frihet.

Och den är sin egen årstid: vitblå
som snön, ljus som gräset i april.
Och
alltid med oss, runt, runt den runda jorden.

Barnet i vaggan
slutar andas, en vän går bort i leukemi:
du själv. din hustru, dina släktningar
ingår i den drömda värld där blommor
spirar medan snön hopas i drivor.
Och det är inte sommar eller vinter eller vår.
Det är en egen årstid; långt utdragen, utan
början eller slut; utan veckor, månader, kvartal.

Det är det enda man kan säga.

Den är sin egen årstid.
Och den finns.

Petter Bergman (1934-1986)

Fra samlingen Årstiderna, Sthlm 1979

Kråkornas skri och en förhoppning

Ofärden som kråkorna skriar om
drabbar nog någon annan.
Lergiganetsusar i ådrorna.
Visaren på nattens mätare

tycks mig ha stannat.
Skrivtecknen rör sig över pappret,
självsäkra, sig själva nog.

Men vänd dem inte ryggen! Bara
man reser sig förlorar man kontrollen
över dem. Tiden slingrar sig fram

med all tid i världen, men själv
har man en kort, obestämd tid
att avgöras på. Inne i texten
är ditt hem. Och väggarna

faller raslande till marken
medan ljuset bleker det snöfläckiga gräset
och, lika oväntat som vanligt, återger

sjöns avlånga, vattrade yta.
Ännu en dag, ännu en möjlighet
i dygnets våldsamma roulette.

Kråkornas hesa skrin blir till en bakgrund,
en ljudkuliss bakom den dag som kommer nu
med tyst, blekt ljus. Dagen i april.

Petter Bergman (1934-1986)

Fra samlingen Årstiderna, Sthlm 1979

Jeg måtte vende meg til antikvariatene for å få tak i Nobelprisvinner Tranströmers samtidige, Bergman, Isaksson og Aspenström. 3 av 4 bøker, mottatt fra forskjellige svenske og norske antikvariater, var uleste, dvs usprettete. Samtlige bøker, som alle utkom for mange år siden, har altså vært eid av noen, og disse noen har sittet med en skatt i hendene uten en gang å bry seg om å kikke på den. Slikt gjør meg så usigelig trist.