Viser arkivet for stikkord eeva

En dag är det så varmt

En dag är det så varmt att man kan komma fram.
Det är som en inbjudan enkom för mig,
en fest som bara jag fått inbjudan till,
för att jag inte tål mina gelikar.
Först då kommer jag att tänka på
vad jag har på mig
eller om jag har nåt.
Kom som du är, säger inbjudan,
alla är lite risiga så här på vårkanten.
Men de har ju redan sina färger:
grönt, ljust och glänsande,
vitt med rödaktiga strimmor,
gulskiftande lugg
brunt med blå prickar.
Min gråhet skriker ut sin ålder.
Kom du,här lägger ingen märke till dig,
säger inbjudan,
vi är så härligt självupptagna,
som du väl minns,
och det är gemensamt för alla, fritt fram bara.
Var och en är just som alla andra.
Alla färger, alla former,
vi fläddrar, vi skälver, vi krälar, vi flyger.
Och jag minns.

Häggen är på väg att slå ut.
Tiden hinner fatt oss.
Skynda, säger inbjudan.
Jag släpper taget.

Eeva Kilpi (1928-

Fra samlingen “Animalia”, omdiktning til svensk 1988 av Kerstin Holm-Lindqvist

Foto: Torgny

En visa om kärlek till träd och djur

Nu ska jag sjunga en visa om kärlek
till träd och blommor och djur.
Stanna och titta, de är i fara,
skydda dem, värna vår vackra natur.

Hälsa på blomman, visa den vördnad,
knäböj för doftande nattviol.
Plocka den inte, trampa ej på den,
den vissnar i vasen precis som i fjol.

Låt den få växa, låt den få stå där,
den är ett levande väsen som du.
Grässtrået känner, djuret är ängsligt,
- olycksbröder till oss är de nu.

Jag sjunger för dig en visa om kärlek
till träden och skogen och åsarna.
Stanna och titta, de blånar i fjärran.
O att de gjorde det länge än!

Ännu har människan inte fördärvat
samtliga skogar av törst efter guld.
Men skada har vållats, mycket är borta,
många har offrats för snikenhets skull.

Så vill jag sjunga om styrkan som endast
skogen kan skänka en människa,
kraften de milsvida moarna andas,
till bot för vår ångest och ohälsa.

*

Gran kära broder, björk lilla syster,
tallen min, aspen min, alen min, o,
lönnar och vide, vägtorn och häggar,
rönnar och enar, hela mitt folk,

låt mig få vara med er i skara,
slut mig i famnen, håll mig, jag ber!
Låt mig få dela sorg och bekymmer,
låt mig få dela nøden med er.

Än blommar häggen, än flyger fjunet,
knopparna brister och bladen slår ut.
Hängena tänjes, kottarna rodnar,
tallbarr och kärr har sin doft som förut.

Jag är gyttja och myrmark, karljohan och mossa,
ormen i kärret och tuvornas bär.
Drabbad av smärta, skrämd som ni andra,
kom jag ej hit för kommers och affär.

*

Sist vill jag sjunga en visa om kärlek
till fåglar, lodjur och grävlingar.
De är också i fara, utrotning hotar,
skydda dem innan döden dem tar.

Se djuret i ögonen och du ska märka:
du står till svars inför Skaparen.
Titta ej bort, skjut inte ifrån dig,
inse den sorgliga sanningen.

Gudablicken i djurets ögon
ber dig om mer än foder och dryck.
Fred lyder kravet, rättvisa därtill,
Gud har til slut fått nog av förtryck.

Låt Gud vandra kring bland kullar och lunder,
låt Gud ta en roddtur längs stränderna,
låt honom flyga och låt honom blomma,
låt honom plaska bland änderna.

Frihet åt liv som tynar bak galler,
människa, lossa på bojor och järn!
Naturen är inte till för dig ensam,
den är din skapare, du är dess värn.

Träd kära broder, gräs lilla syster,
o släkt, stora släkt: alla djur.
I arv har vi vävnaden, blodet och stoftet,
i arv har vi våndan och drömmarna.

Eeva Kilpi (1928-

Fra samlingen “Animalia”, omdiktning til svensk 1988 av Kerstin Holm-Lindqvist

Foto: Torgny

Älskling

- Nåja, om du nu absolut
vill ha bekännelser,
så låt gå:
jag har haft trettisex älskare.
Javisst. Du har så rätt,
det är altför många.
Det hade räckt med trettifem.
Men älskling, den trettisjätte
är du.

Eeva Kilpi (1928-

Fra samlingen “Animalia”, omdiktning til svensk 1988 av Kerstin Holm-Lindqvist

Döende matar fåglar

Döende matar fåglar.
Därför sägs det att fåglar bådar död.
Djuren blir alltid missförstådda.
Som tiderna är, borde man varje stund säga
något slutgiltigt.
Vara så nära marken
att man hör dess budskap,
bli en del av dess röst,
dess vilja och insikt,
återvända till vad man alltid vetat.
Det är självklart,
men ingalunda enkelt.
Mångfalden kan man bara fatta
med hela sin varelse
och den insikten är omistlig.

Eeva Kilpi (1928-

Fra samlingen “Animalia”, omdiktning til svensk 1988 av Kerstin Holm-Lindqvist

Så hunden blir ensam

Jag tittar inte längre ut mot vägen.
Jag är inte längre rädd för att bli träffad av blixten
så hunden blir ensam.
Jag innbillar mig inte längre att några viktiga meddelanden
ska vänta på mig i brevlådan.
Jag är inte rädd för at drunkna i bastun
eller drabbas av hjärtinfarkt
eller hjärnblödning
så hunden blir ensam,
inte för att bli kolosförgiftdad
eller för att en gnista ska spraka ut på mattan
eller för att jaf ska krocka med bilen
så hunden blir ensam.
Mer beredd än så kan man inte bli.

Eeva Kilpi (1928-

Fra samlingen “Animalia”, omdiktning til svensk 1988 av Kerstin Holm-Lindqvist

Allt ska en dag förändras

Allt ska en dag förändras i dina ögon.
Till och med kokboken.
Du kommer aldrig mer att se på den som förr.
Det enda du ser är förstört liv:
hur blinda har vi inte varit.

Förlåt, men det finns människor
som hör kotletten råma på tallriken
och korven ge ifrån sig en stilla klagan.
Människor som låtit sig bevekas.
Och när de ser annonser och
dignande bord,
ringer en sång dem i öronen:
“Mitt kött är sött och blodet rött . . . "
och refrängen lyder:
“Var gång ni äter av det,
gör det åtminstone till minne av mig”.

Eeva Kilpi (1928-

Fra samlingen “Animalia”, omdiktning til svensk 1988 av Kerstin Holm-Lindqvist

En fjäril framför sin åsikt om världen

Blommor, doft, honung. Färger.
Sommar så långt ögat når.
Där flyger man. Fritt
och så mycket man orkar,
så värst mycket är inte nödvändigt.
Jo, så är det.
Jag har sett det med egna ögon.
Flugit där på egna vingar.
Själv upplevt alltihop.
Jag lovar, sådan är världen.
Sanna mina ord!

Eeva Kilpi (1928-

Fra samlingen “Animalia”, omdiktning til svensk 1988 av Kerstin Holm-Lindqvist

Till en gammal mor

Tag mig med, mamma,
lämna mig inte kvar här.
Jag är stor nu.
Jag är redo.
Jag har sett att de vuxnas land
är ännu hårdare än barnens
och att allt jag trodde var vackert
bara är grymt.
Lämna mig inte kvar här, mamma.
Tag mig i famnen,
vagga mig härifrån,
jag har sett livet och fasar för det.
Min första förtjusning övergick aldrig i hängivenhet,
jag slöt aldrig något lyckligt förband med världen.
Lämna mig inte här ensam i sängen,
stäng inte dörren.
Jag vill följa med dig, mamma.

Eeva Kilpi (1928-

Fra samlingen “Animalia”, omdiktning til svensk 1988 av Kerstin Holm-Lindqvist

Kom så leker vi

Kom så leker vi pappa och mamma.
Vi leker att världen är vårt hem
och alla människoir våra barn
och djuren med, och växterna.
Allt har sitt upphov i oss
och ingenting börjar någonsin
förrän vi älskat.
Vi är alltings far och mor
och vi har makt
att göra gott,
makt att beskydda,
att förbjuda människor att skövla och trampa ner,
att säga: skona djuren!
Vi leker mamma och pappa:
du varg,
jag brud.

Eeva Kilpi (1928-

Fra samlingen “Animalia”, omdiktning til svensk 1988 av Kerstin Holm-Lindqvist

Svett drikker jeg min morgente

Svett drikker jeg min morgente
en dag med steikende sol
og nyter hver eneste dråpe.
Jeg sprer mitt nærvær i landskapet.
Myggen og kleggen elsker meg,
drikker magene fulle,
vingler beruset av blodet.
Og når de spiller “Skogsfioler”
danser min sjel mellom åsene,
svinger seg i grantoppene,
svever langs tjernets flate på libellens rygg.
Men alltid kommer den fjolla
tilbake til kroppen sin.
Hva er det som lokker i det forgjengelige?

Eeva Kilpi (1928-

Fra “En sang om kjærlighet”, Bokklubben 1990