Viser arkivet for stikkord havet

Du tror att det är havet som är blått

Här färdas du, på detta hav, med ett band av sträva öar
knutet hårt kring blicken. Här är du, inte skeppsbruten
men drivande, främmande inför de omgivande vågorna.

Fastlandets spirande har gjort dig sjuk, du kvävs av
trädens ihärdiga grönska. Med rinnande ögon färdas
du, med svällande kinder och brinnande andetag.
Åsynen av havet svalkande mot pannans hetta, axlarna
insvepta i vinden.

Molnen löper tunga över vattnet, släpande på stinna
bukar.

Världen: du vill kunna kalla den vid namn. Sönderdela
tillvaron och laga sprickorna i språket. Du säger energi
och du vet inte vad du menar. Du säger tid – vad har du
sagt?

Du tror att det är havet som är blått, men du är inte
längre säker.

Helena Granström (1983 -

Fra Osäkerhetsrelationen, 2010.

Vandring ved havet.

Det sommernattblå hav kjølig skyllende skum
mot kysten iler vinden i ødslige strå
og døde skjell, vildt urolig, sommernattsblek,
suser den lys i konvolvelens hvite trakt
Vi er i et hellig vanvidds makt.

Vasket av tidens vann hviler landet i drøm.
Om klippernes torso synker det myke mørke
ømt mot kløftens døvende pust av het
berberiss
og søt jord i lys av månens syvende fase.
Du skjelver! utbredt i stum ekstase.

Kimingen sitrer;en evig uro i syd
mørkt ekko av sommerstormende fjerne hav
og hetere himlers lyn i ilende glimt
lavt i sydvest Skorpionens løftede brodd.
Død er det hellige vanvidds lodd.

Claes Gill
fra “Ord om havet”
Aschenhoug

Mannen från havet

12/7-1942

Som mareld tindrar en stjärna, släcks och tänds,
och släcks och tänds igen. De dallrande djupen bär den.
Så har jag stått vid hundrade Land’s Ends
och tänkt på vad det är jag vill, och skall, i världen.

Det ena vore väl att vara som man är.
Det andra är väl att mot udden spjärna.
Och hade jag den skarpa udden mindre kär
så vore jag som andra, mer än gärna.

Somligas väsen är vara, andras vara förutan.
Vägen har inget mål. Det är stigar som leder dit.
Såg du ett fönster lysa. Tänkte du knacka på rutan?
Din är vägen, som slingrar sig vidare, vit.

Gunnar Ekelöf (1907-1968)

Fra “Diktarna skriver”, Bokförlaget Trevi, 1976

Måken

Ro, mitt barn, til fugleskjæret,
mange måker fant vi der,
de som bringer oss i gave
drøm om havet.
Hele dagen vil vi være
der hvor alle måker er.

Ro, mitt barn, før dagen ender,
dit hvor alle måker flyr;
se, vår lengsels fabelskute
går der ute,
under seil mot fjerne strender
og mot Sinbads eventyr.

Ro, mitt barn. Det tapte rike
skjenker havet oss igjen.
Følg den flyvende hollender!
Hav-legender
toner gjennom måkeskriket.
En Atlantis-fugl e r d e n. . .

Ro, mitt barn, i blonde dage
under solens lykkehjul. . .
Måken bringer oss i gave
drøm om havet;
måken det er b ø l g e s l a g e t
som har skapt seg om til fugl!

André Bjerke

Skjærgårdsø

Nu glider båten
mot skjærgårdsøen,
en ø i havet
med grønne strande.
Her lever blomster
for ingens øine,
de står så fremmed
og ser meg lande.

Mit hjærte blir som
en fabelhave
med samme blomster
som øen eier.
De taler sammen
og hvisker sælsomt,
som børn de møtes
og ler og neier.

Her var jeg kanske
i tidens morgen
som hvit spiræa
engang at finde.
Jeg kjender duften
igjen fra fordum,
jeg skjælver midt i
et gammelt minde.

Mit øie lukkes,
en fjærn erindring
har lagt mit hode
ned til min skulder.
Så tætner natten
ind over øen
og havet buldrer
nirvanas bulder.

Knut Hamsun