Viser arkivet for stikkord hus

Mitt land

Jag har byggt ett rum
ett rum av rubiner
av saftiga rötter
av granatäpplen
av funderingar
Jag byggde ett rum av ord
av kristaller.

Det här rummet är mitt hemland
min grav
jag har byggt det med ditt lands tegelstenar
mitt fönster öppnar sig mot ditt hus
men du har inte märkt det än!

Varje kväll, när jag stiger in i mitt land
värmer mig orden och historien
och min mat
lagas på en eld av tålamod och ånger

Jila Mossaed (1948-

Foto: Torgny

Ett hus

Långt långt härifrån
där man dricker vattnet ur handflatorna
och brödet luktar som det livliga livet.

Där sjön är fylld av månen och skogen fylld av gift.
Där kvinnan är en liten fläck
på passionens vägg,
och där män
galopperar mot makten och sina vilda drifter.

Långt långt härifrån
där jag föddes, blev kär och mor
där alla hemliga drömmar
avslöjas av rädslan
finns det ett hus
som står på sina tunga gamla fötter
Det vill inte, absolut inte rasa samman

Jila Mossaed (1948-

Foto: Torgny

Eit hus heilt nere ved stra'en

Eit hus heilt nere ved stra’en, der nesten ingen går
Eige ein egen stemning, der regnes tid i år
Dønningane fra havet, rulle tunge inn
Ørn og måkene klage, sårt i vestavind
Det knirke litt i kledningå, det klapre i beslag
Du møtes med
Ein egen fred
Om du går dit ein dag

Når du går inn i huset, og døra glir igjen
Då favne roen fast om deg, som ein go’e venn
Igjønå rutå så ser du, eit storslått ocean
Du roligt kan få betrakta, i stille og orkan
Der e’ eit hus så vente, der havet møte land
Der kan du stå
Heilt barbeint på
Varme, myke sand

Ein kvelva båt nerpå stra’en, har set ei be’re ti’
Maling og lakk har flast av, bordå e’ der sprekker i
Når sinnet ditt krakelere, og nervene blir slitt
Ska det møje merre te, enn litt maling og litt kitt
Ein havpuls roe stresse’, og hjerta’s flimmerslag
Det du får se
Vil gje deg fred
Om du går dit ein dag

Eit hus heilt nere med havet, det står der året rundt
Der bor ein egen stemning, så aldri får gå sundt
Dønningane fra havet, ein salte, strie vind
Vaske bort dine plager, så gnage sjel og sinn
Det står eit hus og vente, der havet møte land
Der kan du gå
Heilt barbeint på
Ei lange, kvite strand

Svein Bjotveit (1950-






Vi vet et hus med lyse rom

Vi vet et hus med lyse rom
som ingen skal få lukke
minnets rom er fylt av lys
som ingen sorg kan slukke

Vi har et sted med bilder i
bak øyets klare hinne
i hjernen og i hjertets vev
der bor vårt felles minne

Vi vet et liv som lever her
i nervetråders spinn
og folder ut en billedvev
på veggen i vårt sinn

Vi vet en brønn av sorg og savn
men sorgen har en bunn
fra den gror nøkkeroser opp
som smil på tjernets bunn

De bretter ut sin glede
og strekker mange hender
med skåler fylt av lys og ånd
ved minners lange strender

Vi vet en vårlig blomstereng
med maigull og fioler
som kjemper hardt mot skyggene
og tror på hundre soler

Jeg vet en tapper plante
som trasset is og snø
som strakte seg mot lys og luft
og sådde tusen frø

Bjørg Vik (1935-