Viser arkivet for stikkord isaksson

Varför reser du?

“För att bryta mig loss från världen
uppsöker jag dessa världar. Emellan dem
är luften så gles, är vinden så tunn
att den inte kan föra sig själv framåt,
är eldarna gråa som aska.
Och all denna aska
som står stilla i luften,
verst efter verst, med fågelslädar
som rör sig trögt! Kartans skiljelinjer
oböjliga och sega: bara motvilligt
släpper luften igenom resenären.
Jag reser för att äntligen förgås.”

Folke Isaksson (1927-

Fra samlingen Teckenspråk, Sthlm 1959

Ill.foto: Torgny

Lazarus

Först blev pulsen allt snabbare.
Genon en ständigt vidgad blotta
bröt ljuset in:
serie efter serie.
Genomskjutna,
andlöst bleka
hängde där några stela blad . . .

Det kom en virvelstorm:
masker, ansikten från førr.
Guld och järn
sammangöts i rymden.

Ljuset var lagt som skalet om en dröm.
Djupet en svindlande utsikt . . .
solens åror höjdes, sänktes.

Det var en smak av vild honung
från urgamla träd.
Högt uppe
där stammen vitnat
klibbar bin, eremiter i evig sömn.

Tvärt drogs jag upp vid håret.
Svedd sitter jag bland nässlor.

Folke Isaksson (1927-

Fra samlingen Teckenspråk, Sthlm 1959

Skymning i kratern

Ofärdens moln
färdades förbi.

Solskenet trampades under hovarna:
det gnistrade under hjulen som grovt salt.

Allt ljus
som föll
som snö
kom från utbrunna världar . . .

Folke Isaksson (1927-

Fra samlingen Terra Magica, Sthlm 1963

Ur en dröm

Såg solen på nära håll: ett stenbrott.
Halvfärdiga gudabilder, en klippa
av ögon och miljarder skal.
Jag styrde mig närmare och såg
en ursinnig mur.
Jag cirklade i strömdraget,
allt närmare Gud, och såg ett trött huvud,
öppnande sig i springor.
Jag lutade mig mot siktet och såg
rännilar som lekte i ett annat ljus,
som kom långt ifrån, i en stark lutning – - -

Folke Isaksson (1927-

Fra samlingen Terra Magica, Sthlm 1963

Paradiso

Jag vaknar ur en dröm, jag vaknar ur en sång.
Och långsamt löper vägen mellan hagtorn
bort till en by, där drömmarna är stilla
som häst och hästvagn.

En sol har kritat stenarna,
och fågeläggen tickar
i rönnflöjtsträdet
och hjärtats bäck hörs bakom . . .

Jag vaknar upp, och under kudden
är en gruvgång.
Den ljusa stigen
ringlar, ett ljus
som vilsegånget irrar mellan klippor
och smalnar till en tråd. Som vägen
genom katakomber . . .

Folke Isaksson (1927-

Fra samlingen Terra Magica, Sthlm 1963

De första stegen mot himlen

Jag älskade mig mot ett hjärta

Hörde, som i mörkret ett vattenhjul
Hur det drack

Jag älskade mig fram, jag sänkte mig
i vaken där jag trodde att hon var

Det var några trappsteg att följa
ett ljus som buteljglas

Bubblorna steg och hängde ett ögonblick
suckade innan de brast

Det tycktes komma ett dån på avstånd

Folke Isaksson (1927-

Fra samlingen Terra Magica, Sthlm 1963

Katharsis

Rening! Men inte
om renhet
är som månens skare,
solarnas grus.
Rymd där Tyngd
och Stråle
blir en strömlös enhet . . .

- -

Sänktes
ur blicklösa skyn
mot ögonbryn
en hand.
Dolde min blick,
dolde land.

Mörkt rus . . .

Rök steg, rök drev.
Över skorstenen
gnistor. Skrev
kätterska tecken.
Strängt ljus,
runor
mot nattens rand -

Folke Isaksson (1927-

Fra samlingen Teckenspråk, Sthlm 1959

Almqvist i landsflykten

“Icke skulle jag resa om jag ägde en rot,
icke om det fanns både oro och oros bot,
en god vind i grenarna,
fäste till skydd mot vinden,
små gröna skott för den strövande hinden.
Skulle väl icke skaka i världen omkring, Fader,
om jag hade en egen rot,
och om icke världens ordning
beständigt var mänskan emot.
Ack, om jorden vore ett givmilt fårahus,
och vi där ginge,
godmodiga lamm,
med betet och saxen nöjda!
Men om allting vi finge,
skulle allt sova:
törnros ej dofta,
piga och bäck icke sjunga,
gungan ej gunga.
Dock, täckes du i nåd
att sänka dig till mina önskningar,
godhetsfullt giv åt Love
en del av hans fosterland,
ty här segla också stjärnorna
i främmande banor.
Tänd en björkvedsbrasa,
värm fotabad,
giv gröt med rörda lingon
samt ett linjerat blad,
på vilket han kan sig spatsera . . .
Men åt den Nya Världens barn
giv kälkar, luvor, marssolskanor!”

Folke Isaksson (1927-

Fra samlingen Teckenspråk, Sthlm 1959

I oktobers dal

Askflagor:
mitt liv
som bävade i solljuset . . .

Men nere i floden
vadar någon
med ett kopparlod och utslagna vingar

(Strax färdig lyfta med landskapet)

Människor, i himlen och på jorden
De darrar
som ögonhår

Folke Isaksson (1927-

Fra samlingen Terra Magica, Sthlm 1963

Marilyn

Vad viskar träden i asklunden, deras läppar?
Och himlen . . . så vit som sömnlöshetens tankar
inspärrade i glas.

Jag hör en svag stämma. En asps blad
som fladdrar från buske til buske.

Och bland de gröna träden floret av din gröna klänning . . .

Träden skakar. Vinden driver bladen över jorden.
Frosten i deras ögon.

Din underbara förvirring . . .

Folke Isaksson (1927-

Fra samlingen Terra Magica, Sthlm 1963