Viser arkivet for stikkord liv

Kamp for lokalsykehusene

KAMP FOR LOKALSYKEHUSENE
Demonstrasjonen på Eidsvoll plass 12. august 2015
Våre sykehus de røver – Appellene gløder
Demonstrantene klapper og hører
Parolene – plakatene i sol bris seg rører
Aktivistene fra syd-vest-nord og Møre
Kjøre Høie ! Hvor skal vi føde
Når lokalsykehus legges øde
Helsebyråkratenes ører er døve
Den gang helseminister Støre
Ville heller ikke høre
Helseforetakene på maktens tinde
Gigantsykehus – sentraliseringsmani
Helsedepartementets passive strategi
Penger – profitt og tapte liv
Kampen for våre lokalsykehus tar tid
Seieren er vår – en dag vi kan si
Bli med i kampen for ditt og mitt liv !
Gunn Pound
Haugenstua

påskeroser

PÅSKEROSER

Påskens roser visner ei
De møter oss med smil
Nå våkner døde liv til liv
For dødens time er forbi
Og«Snefrids» hvite slør i hi
For roser alltid leve vil
Der våre kjære hviler
I evighetens rike
Gleden skinne vil
I gjensyns vakre time
Da kjærligheten vinne vil
Og ingen død vil finnes

Gunn Pound
Haugenstua

Fest

FEST

I et landskap mørkt
Månen spiller opp til fest

Kveldens prominente gjest
Blokker vakre lyse slott
Orgeltoner bruser høyt fra NSB i øst
Drakter hvite – stumme bruder
Barndomstider – grønne luer
Dødens time – gule luer
Slumrer under hvite duker
En dag spirer – nye skudd og nye liv
Gunn Pound
Haugenstua

Forsommervise

Det venter sanger i natten
Mes strofer fra spirende tre,
det nynner en forsommervise
fra grener som snart skal få blomstre.
De ber deg å synge med.

Kan hende finner du tonen
bak villgress og visnende kratt.
Så varsomt vil vårvinden spille
sin salme fra skaperens himmel
om livet som gror i natt.

fra Spirer i sporene
av Liv Nordhaug Verbum

Mitt liv, min död och mitt öde

Jag är ingenting än en omätlig vilja,
en omätlig vilja, men vartill, vartill?
Allting är mörker omkring mig,
jag kan ej lyfta ett halmstrå.
Min vilja vill blott ett, men detta känner icke jag.
När min vilja bryter fram, skall jag dö:
var hälsad mitt liv, min död och mitt öde.

Edith Södergran (1892-1923)

Foto: Torgny

Ett liv

Stjärnorna äro obevekliga -
det veta vi alla -
men jag vill söka lyckan på alla vågor blå
och under alla gråa stenar.
Om lyckan aldrig kommer? Vad är ett liv?
En liten näckros vissnar bort i sanden.
Och om dess aning sviker? en dyning dör vid stranden
när sol går ned.
Vad hade flugan att söka i spindelns nät,
och vad har sländan gjort av sin enda dag?
Det gives intet svar än två livlösa vingar
över ett hopsjunket bröst.
Svart blir aldrig vitt -
dock kampens sötma finnes kvar för alla
och alla dagar komma färska blommor ur helvetet.
Men det kommer en dag då helvetet är tomt och himlen stänges
och allt står stilla -
intet finnes då kvar än en sländas kropp i vecket av ett blad.
Men ingen vet det mer.

Edith Södergran (1892-1923)

Foto: Torgny

Kvinnen i mitt liv

Jeg badet i en elv som lignet sølv
Der svømte svarte fisker uten navn
Så red jeg inn til byen på et føll
Forfulgt av skogens aller største ravn

Så red jeg rundt i byen mens jeg sang
Et kor av døde mennesker stemte i
En dyp og vakker, litt sørgmodig klang
Jeg følte meg så vakker og så fri

Beruset fascinert av dette gale,
tjoret jeg mitt føll til en rubin
Mens uglen i mitt hode holdt en tale
Den sa at evigheten var blitt min

Jeg sang og nesten danset og jeg gråt
Hadde mine tanker gjort meg gal
Jeg kastet mine sorger på en båt
som seilte på en jade-grønn kanal

Da kom med et i mot meg som en stjerne
Den kvinne som jeg elsker over alt
Hun har for alltid svevet i det fjerne
Men nå i mine armer ned hun falt

Hun kysset meg og glede ble til smerte
Det var som å bli stukket med en kniv
En tåre røpet sorgen i mitt hjerte
“Hva tynger deg”, sa kvinnen i mitt liv

Jeg senket mine øyne før jeg sa :
“Et føll kan ikke bære på en mann
Og aldri før har galskap gjort meg glad
Og selvsagt ingen døde synge kan

Min sorg får ikke plass på noen båt
Jeg vet at uglen aldri før har talt
Og aldri før jeg danset mens jeg gråt
Jeg skjønte jo at noe her var galt

Men at jeg sov og tanker svevet fritt
Og at jeg gjennom drømmeriket falt
Jeg skjønte først da kysset ble meg gitt
Av kvinnen som jeg elsker over alt"

Jon Rune Karlsen (1969-2007)