Viser arkivet for stikkord mossaed

Mitt land

Jag har byggt ett rum
ett rum av rubiner
av saftiga rötter
av granatäpplen
av funderingar
Jag byggde ett rum av ord
av kristaller.

Det här rummet är mitt hemland
min grav
jag har byggt det med ditt lands tegelstenar
mitt fönster öppnar sig mot ditt hus
men du har inte märkt det än!

Varje kväll, när jag stiger in i mitt land
värmer mig orden och historien
och min mat
lagas på en eld av tålamod och ånger

Jila Mossaed (1948-

Foto: Torgny

Revolution

Det var inget rop
ingen stege.

Det var ett skrik
som vi klättrade uppför, en önskan
som vi fylldes av
men slutligen såg vi,
att det här huvudlösa liket
inte var vårt barn.

Jila Mossaed (1948-

Sheherazade

Du är den mest ensamma
kungen av alla kungar i sagorna.
När jag träffade dig visste jag att
du skulle döda mig
jag visste att en av dessa nätter
skulle vara min sista.
Sheherazades rädsla
väcktes i mig och hennes talang
blommade i mitt hjärta.

Jag började berätta den längsta sagan för dig
varje natt en ny berättelse. Dina mardrömmar förvandlades till mjuka,
blåa och mystiska illusioner.

Du fick det lättare att somna
med mina varma ord som täcke.

Nu min förvirrade kung har det gått
tusen och en natt och jag är beredd att dö.
Var är ditt svärd?
Du vill att jag skall berätta mer, men jag
vill att du finner ditt svärd.

Tusen och en natt gick och ditt hat
förvandlades till kärlek, men min rädsla
förvandlades också, till mod
kom och döda mig.

Jila Mossaed (1948-

Foto: Torgny

De som gömmer elden

De kom för att hämta solen,
vi visade dem
lakanen som ännu inte hade torkat
efter tusen år av religiös feber
och kjolar skrynkliga av blyghet.

Vi tog dem till ett rum
rött av skam
och mörkt av sorg.

De kom för att hämta solen
vi tog dem till ett tomt fält,
ett fält fyllt av blinda kvinnor
som sjöng en sång
för sina döende spädbarn.

De kom för att hämta solen
och trodde inte att det var vi
som hade gömt
den heliga, eviga elden.

Jila Mossaed (1948-

Foto: Torgny

Ett hus

Långt långt härifrån
där man dricker vattnet ur handflatorna
och brödet luktar som det livliga livet.

Där sjön är fylld av månen och skogen fylld av gift.
Där kvinnan är en liten fläck
på passionens vägg,
och där män
galopperar mot makten och sina vilda drifter.

Långt långt härifrån
där jag föddes, blev kär och mor
där alla hemliga drömmar
avslöjas av rädslan
finns det ett hus
som står på sina tunga gamla fötter
Det vill inte, absolut inte rasa samman

Jila Mossaed (1948-

Foto: Torgny