Viser arkivet for stikkord nerman

Gamle gosse

Skulle till sist jag se dej,
trotsarn i dagarnas kiv,
smyga på skumma stigar
med armen om kvinnoliv!

Skulle jag høra din stämma
smäktande vek och öm,
hädar- och hånarerösten
darra i Eros-dröm!

Ögat det gråa kalla,
som brände i skärande skick,
skulle till sist jag se det
smälta i kvinnoblick!

Tiden är fal och farlig,
underligt vägarna går.
Många ensamma kämpar
leker med jungfruhår.

Många glåmiga helgon
har gett sin gud en goddag,
sover hos landets döttrar
i domnande välbehag.

Tempel och slagfält står tomma,
svärdena rostar på vägg.
Präster och krigsmän drömmer
i dofter av björk och hägg.

Alla de morska jältarna
vankar i villskogens snår,
diktar om röda läppar
och vita darrande lår.

Skulle du också, du gamle,
släcka din tankes sol,
löpa i kyssar och kättja
och hänga i Evas kjol!

Du som stod kall i kampen
med näven om klubba och kniv,
skulle till sist jag se dej
med armen om kvinnoliv!

Ture Nerman (1886-1979)

Fra “Kärleksdikter”, Stockholm 1946

Mins du?

Mins du den gången vi lekte ibland rosorna
längst in i trädgårdens doftande snår,
du i skära klänningen och Käthe-knutna lockarna
och jag den galante
och lantligt elegante
kavaljern med vita mössan på mitt yviga hår?

Mins du den där bänken i bersån bland syrenerna,
där först det lilla ordet smög fram ur din mun,
och mins du, hur vi darrade, när läpparna sej närmade
och kyssarna slog spången
för allra första gången
från Nifels blyga kyla till Muspels lyckobrunn?

Mins du . . . ? Jag vill drömma, att du aldrig blev borgarfru
utan att du sitter i syrenbersån än
och suckar och tänker på den kärlige ynglingen
som lekte ibland rosor
men sen gick andra kosor
och glömde dej för världens barn och aldrig kom igen -

Ture Nerman (1886-1979)

Fra “Kärleksdikter”, Stockholm 1946

Den vackraste visan

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig Paris-student.

Den skulle ha lyst över länderna
och tvingat en vår på knä
och en värd skulle tryckt till sitt järta
en ny Musset.

Han skulle ha vandrat vid kajerna
med en blek liten blåögd Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig Paris-student.

Ture Nerman (1886-1969)

Fra “Kärleksdikter”, Stockholm 1946

En liten vindvisa

Du blåste hit en dag och du sitter här ibland
och du ler ett litet tag och det är allt.
Och ditt öga lyser blått och så räcker du din hand
och går, och när du gått så blir det kallt.

Du blåser hit och dit och galanta unga män
kastar blickar med aptit på din gestalt
och nån hamnar du väl hos och kommer aldrig mer igen
och så är du ju din kos – och det var allt.

Ture Nerman (1886-1969)

Fra “Kärleksdikter”, Stockholm 1946

Sol

Du har räckt mej din hand -
en minut, en minut -
Jag ser morgon till slut,
jag ser land -

Du har gett mej din blick -
det var här, det var nyss -
Åh, det är som du gick
i en kyss, i en kyss -

Du har skänkt mej din vår
i ett ord, i ett ord -
Det är sol var jag går
över jord -

Ture Nerman (1886-1969)

Fra “Kärleksdikter”, Stockholm 1946

Morgon

När kriget en dag är över,
ska kvinnorna glömma sitt vé?
Ska mödrarna åter sjunga?
Ska änkorna åter le?

Ack, blodet bleknar på jorden
och våren står blå igen
och järtan och bäddar bäddas
för nya och främmande män.

Tack, Död, du är mer barmhärtig
än Livet som solen ger:
de mördade männen i gravarna
har inga ögon mer.

Ture Nerman (1886-1969)

Fra “Kärleksdikter”, Stockholm 1946

Statistik

Nalkas fru Eva förföriskt juv,
det är farligt nog för en ensam uv.
Då är det bland karfolk – faktum är känt -
för minst sjutti procent
hänt.

Är flickan så till på köpet öm,
en god liten tös ur ens renaste dröm,
det blir i procent av förhärdade män
inte fem igen
sen.

Och tredskas du än, då fins det en gräns:
juvhet plus ömhet plus intelligens.
Där är var stackars kar, hur hård, hur båld,
för fan i våld,
såld!

Ture Nerman (1886-1969)

Fra “Kärleksdikter”, Stockholm 1946

Visa i solnedgången

Dagen vandrar och solen går,
kysser i glans min käras hår,
lyser på lockar mörka,
leker i fönstrets blomstervret,
smeker blid över blå tapet,
tills skimret står
över kammarns vrår,
som sol i en sommarkörka.

Kära, räck mej din späda hand,
öppna mot mej dina ögons land,
jupa, tindrande riket,
bred om din skuldra manteln min,
led mej i sagans gårdar in,
i din ungdoms borg,
i ditt järtas sorg,
där ditt liv ligger naket och sviket.

Dagen vandrat och solen gått,
kära, vägen är mörk till vårt slott,
sol blir så lätt man utan;
men blott din hand i min blir kvar,
en gång randas väl lyckans dar.
Livet är gott,
snart lyser blått
en morgon jus genom rutan.

Ture Nerman (1886-1969)

Fra “Kärleksdikter”, Stockholm 1946

Gamla gudar

De gamla gudar bars döda ut.
Vi såg, hur de sjönk i mörker och mull.
Vi slog ögat upp – nu var natten slut,
framför oss en värd av vårsol full
över stugans knut.

De gamla gudar slumrar i mark
och dagarna dansar på gravarnas gräs.
I kyssar ich skratt och skön och stark
far människan fram i livets schäs
genom årens park.

De gamla gudar är glömda ren,
som man glömde en vän från späda år.
Man mins han fans till för längesen,
man mins att man lekte tillsammans en vår
i en majsols sken.

De gamla gudar blir vind och grus
och stiger till blåa himlars land.
Men mänskan går trygg i tidens hus
med handen fast i sin broders hand
mot en morgons jus.

Ture Nerman (1886-1969)

Fra “Kärleksdikter”, Stockholm 1946

Nermans radikala skrivande innefattade en egenkomponerad stavningsreform. Ord som till exempel Sverige blev i Nermans tappning Svärge, ljus blev jus, hjärta blev järta och så vidare.

Dikt i dag

Mitt dikt till dej, som ger med stål i hand
ditt liv för frihet och för fosterland,
soldat i uniform och du som dör
som namnlös partisan och sabotör!

Men för de land som värnar livets rätt
må, vänner, inte helt förgätas ett -
det fattigaste, vackraste jag vet;
det stora fosterlandet Mänsklighet.

Dess folk för ingen statsarmé till slag,
det göt sitt blod i tusen nederlag
med strider vidare för Rikets skull
på alla okända soldaters mull.

I morgon segrar frihetsfolkens front.
Mitt krig går vidare. Mitt krig blir långt.
Jag har, fast överårig veteran,
en post som Mänsklighetens partisan.

Ture Nerman (1886-1969)

Fra “Diktarna skriver”, 1976, Bokförlaget Trevi

Foto: Wikipedia