Viser arkivet for stikkord ossiannilsson

Gåtor

När tystna kanonens sånger?
När har guldet sjungit ut?
När bergen gripas av ånger
och metallerna tagit slut.

När kommer den eviga freden
vitvingad till jorden ner? -
När kärleken, modet och vreden
ej finnas bland människor mer.

När betala bläcket och frasen
gevärets förbindelser ut?
När hela människorasen
är betald med ett gott skott krut.

K.G. Ossiannilsson (1875-1970)

Sol i moln

Bildet er et eldre postkort av området som inspirerte Ossiannilsson i hans diktning for 100 år siden.

Efter regnet gläntar solen
mellan molnlag, vit och stor,
likt en pärla mellan musslans
skal av skiktad pärlemor.

Vit och glimmande är pärlan,
ingen ser den utan bindel.
Själva tanken sänker blicken.
Själva drömmen grips av svindel.

Blott en glimt av pärlans rike
är en rosenfager dikt,
strålande från millioner
pärlbelysta musselskikt.

Tanke, blunda, aning, bäva:
myriader pärlor brinna,
vitare än solens pärla,
bortom eterhavets hinna.

Myriader musslor höljas,
formas, famnas, skjöljas av
ett oändligt, ytlöst, strandlöst,
obefaret aningshav.

K.G. Ossiannilsson (1875-1970)

Diktet er, som de øvrige diktene av Ossiannilsson på denne sonen, hentet fra samlingen “Orkester”, utgitt på Bonniers i Stockholm i 1907. Mange av diktene i “Orkester” er inspirert av forfatterens nære forhold til det idylliske Askim – en nabokommune til Göteborg – hvor Ossiannilsson bodde noen år på begynnelsen av 1900-tallet. Askim er siden 1974 en del av Göteborg.

Rävberget

Inne, där grånade, skäggiga berg
stelt titta ned,
strömmar av doft och lyser av färg
muntert en hed.
Lärkan har flyttat, nu hörs ej ett knyst
varken av surr eller sång.
Över en tuva tar haren ett tyst
språng.

Inne, där ljungheden ler i sitt svalls
kvällröda färg,
kärligt med ljungens arm om sin hals
stiger ett berg.
Block över block och hörn emot kant
staplande, slungar det upp
bräckliga murar under en brant
topp.

Rämna vid rämna och hål vid hål,
spejar det med
hundrade ögon, svarta som kol,
ut över hed.
Haren, som dansar på ljunghedens väv,
studsar och stirrar skyggt:
“Detta är rävslottet, det har en räv
byggt.”

K.G. Ossiannilsson (1875-1970)

Ödeland

Åsar stå i sömn om kitteldalar,
liksom glömda markens jättegärden
högt mot molnen, så till mossens alar
knappast vinden slipper in från världen.
Ingen prövar ljungens runda kuddar
mellan klyftor grå,
och kring svarta vattens darrgräsuddar
syns ej slända, hörs ej gädda slå.

Här har vattnet kilat, her har solens
eller frostens dynamit rett kamrar,
där blott huggorm bor och spindelspolens
flit ger rov och rännildroppet hamrar.
Lingon lyser här och där en revas
blanka björnbärsflock,
medan ginst och bräken klä en skrevas
raka, mästerkluvna byggnadsblock.

Fanns här skog för sekler se’n i nejden,
som det sägs i byn av gamla gubbar,
den har röjts i freden, bränts i fejden,
lämnande ett dussin döda stubbar,
skrumpna, bruna, sälsamma att skåda
i sin dödsgestalt,
likom mumier, av sin egen kåda
balsamerade mot tid och allt.
.
Här är öde, här är stort och stilla,
som om aldrig storm i världen stormat,
rännil grävt och bergvägg farit illa,
men som allt för ensamro var format.
Är det skyar, er det vakensyner,
du i dröm förnam,
dessa vita murar, vita dyner,
solen kröner med en gyllen kam?

Vita syner – när du nära hunnit,
svarta björkar stiga utan grenar,
ljungens skaror flytt, när marken brunnit
under arma, smärtförvridna enar.
Lågans lidelse klätt bergen nakna
som i älskogslek,
och på lemmar, som sitt hölje sakna,
ligger klippans hud och skiner blek.

Här är trollmark, ödemarkens öga
tittar upp, där det i sekler sejdat.
Längs åt kind och pannben skugga höga
bergsbryn orn den blick, som branden hejdat.
Som en stjärnflock, dragen från sin himmel,
sugen från sin stig,
skrämda vattenliljors vita vimmel
skyggt i jätteögat speglar sig.

Svartsjön ligger stel – ju mer det skymmer,
skälver stillare dess sista krusning,
men ju mer från valvet ljuset rymmer
brinner näckrosållad ytas ljusning.
Här är ingen trygg, när trollet drager
skuggans runda ring.
Det är natt, och lika farligt fager
sover världen tio mil omkring.

K.G. Ossiannilsson (1875-1970

Tre små sjöar

Bort i bergen ligga tre små sjöar,.
alltför små för skutor eller öar
och för fiskarekor lagom blott.
Men så snart som bara isen töar
i den vår, som bär oss ont och gott,
vandrar jag till mina tre små sjöar.

En är öppet glad med gulhyllt sand
under skummets vita linningsrand
och en blick, som grönskar eller blånar
klar och mild ibland,
yr och vild ibland,
allt som solen ler och brisen dånar
över hellama omkring dess strand.

En er lugn och kall, om stormen även
runt dess bergkam riste jättenäven
eller fläkten blåste sommarfrid.
Men om sommar rår och middag även,
stundom kan jag plötsligt rygga vid
dragets svaga, lömska surr i säven.

En är svart som beck och stel som glas
som en trollens djupa blomstervas,
där små vita vattenliljor locka,
själva livlöst stela Iiksom glas,
och envar, som böjer sig att plocka,
av en trollarm ned i djupet dras.

Tre små sjöar ligga långt i bergen,
ljusa två, den tredje svart till färgen,
och den svarta ger mig ingen fred:
den vill sluka mig, vill dra mig ned,
tills jag räds med rysning in i märgen
mina tre små fränder borti bergen.

K.G. Ossiannilsson (1875-1970)

Forfatteren bodde en gang for lenge siden i Hult/Askim, som en tid var mitt barndomsrike. Jeg har aldri møtt ham, men de tre små sjøene han skriver om her (Sisjön, Asjön og Svartsjön) har jeg møtt mange ganger. Askim ble i 1973 innlemmet i Göteborg, men det var etter at jeg var flyttet derfra. Heldigvis, den typiske landkommunen Askim var et flott sted for barn!